Om taxen

Taxens ursprung kan sägas vara höljt i dunkel, även om olika hypoteser framlagts i ej ringa mängd. Taxen är som bekant en hundras, som kallas chondrodystrofisk, vilket innebär att tillväxten hos extremiteternas rörben avstannar på ett tidigt stadium. Detta medför taxens karaktäristiska lågbenthet.

Man har funnit avbildningar av hundar som liknar taxen i de gamla faraonernas Egypten, och man har därvid helt felaktigt sökt ett samband mellan det egyptiska ordet för sådana hundar, tekal och tyskarnas teckel.

Man har funnit assyriska reliefer av taxliknande hundar. Hos författare i den grekiska antiken som Arrianus och Xenofon beskrivs taxliknande hundar. Xenofon kallar dem kunes kastoriai, bäverhundar, och hundar av samma ras fanns säkerligen också under medeltiden på den europeiska kontinenten. I en tysk lagtext från ca 400 e Kr är rasen omnämnd som bibarhunt, bäverhund. Denna hundras gick enligt lagtexten i gryt.

Zoologen Brehm hävdade, säkerligen felaktigt, att taxen härstammade från Spanien. Hos inkafolket i Peru hade man funnit en liten krokbent, taxliknande hund. Detsamma gäller för det forntida Mexiko.

Slutligen kan nämnas, att man vid arkeologiska utgrävningar i Danmark i "kjökkenmöddingar" funnit ben av en lågbent hund av stövartyp.

Allt detta visar blott, att det på vitt skilda håll i vår värld framavlats små, lågbenta hundar, som i vissa fall använts som grythundar och kanske också som långsamt drivande stövare.

På säkrare grund beträffande taxens ursprung står man, när man tar del av de forskningar, som gjorts av de tyska kynologerna Richard Strebel och Ludwig Beckmann. Båda menade, att det på grund av anatomiska likheter var möjligt att dra den slutsatsen, att taxen härstammade från deutsche bracken, tyska stövare. Denna teori kom att bekräftas genom arkeologiska undersökningar av tysken Hilzheimer, som vid grävningar i ett romerskt härläger i det tyska Kannstadt fann två taxskelett. Detta skedde i ett område, där deutsche bracken var vanlig.

Taxen måste sålunda ha funnits i Germanien innan detta invaderades av romarna. Det innebär också att släktskapen mellan taxen och den nämnda bibarhunt är ganska säker. Man har från bracken framavlat kortbenta hundar, avsedda för att i gryt jaga bäver, grävling och räv.

Det är dock inte möjligt att göra en någorlunda exakt rekonstruktion av utvecklingen från bracken fram till taxen i dess nuvarande form. Teorin att taxen skulle ha utvecklats ur den westfaliska, lågbenta stövaren dachsbracken, kan inte betraktas som riktig eftersom dachsbracken ganska sent utvecklats genom korsningar mellan tax och någon stövarras. Ej heller kan tankegångar om släktskap mellan taxen och den franska basseten betraktas som riktiga. Detsamma gäller hypotesen att den engelska dandie dinmont terriern och taxen skulle ha en ursprunglig släktskap, även om denna terrier senare haft en avgörande betydelse vid rekonstruktionen av den strävhåriga taxen.

Den tyske kynologen Fritz Engelmanns tes, att taxen till en början var en dvärgstövare och att den först senare kom att användas som grythund och spårhund, måste anses ha mycket fog för sig.

Taxen finns som bekant i tre hårlagsvarianter, kort-, sträv- och långhårig. Man har tidigare ansett att den korthåriga varianten skulle vara den äldsta, och att de båda övriga uppkommit genom korsningar med hundar av helt andra raser.

Tidiga avbildningar av taxar, t ex från 1500-talet, visar att den tidens taxar hade ett längre och grövre hårlag än våra dagars korthår, ett hår som liknar den släthåriga foxterrierns; eller med den tyska termen "Drahthaar". Detta har lett den amerikanske kynologen Herbert C Sanborn fram till antagandet att samtliga tre hårlag skulle ha uppstått genom mutationer av det ursprungliga grövre hårlaget.

Frågan om långhårstaxens ursprung kan dock inte anses vara slutgiltigt löst. Den strävhåriga taxen kan ha utvecklats genom mutationer, men det är också möjligt att den härstammar från strävhåriga former av deutsche bracken. Under 1870- och 1880-talen var dock denna varietet nästan utdöd, och man började därför i Sydtyskland en rekonstruktion genom korsningar mellan korthårstaxar och strävhåriga pinscher, medan man i Nordtyskland föredrog korsningar mellan korthår och dandie dinmont terrier, vilket gav ett bättre resultat.

En slutsats av denna mycket kortfattade genomgång torde visa, att en rad mer eller mindre trovärdiga hypoteser under århundraden lagts fram men att mera säkra och slutgiltiga, kynologiskt vetenskapliga resultat ännu inte föreligger, även om ett rikhaltigt material om taxen eller i varje fall hundar av taxtyp finns såväl i ord som bild redan från medeltiden och framåt.

Taxen idag

Den moderna taxens hemland är Tyskland men rasen är en av de populäraste hundraserna och den är spridd över hela världen. I Sverige är den en av de största raserna med cirka 2.500 registreringar årligen. Taxen är en mångsidigt användbar jakthund, men i Sverige har man renodlat egenskapen att under skall förfölja vilt och taxen har blivit en omtyckt rådjursdrivare.

Även om intresset för grytjakt i Sverige minskat betydligt får vi inte glömma att många av rasens särdrag och formatet framavlats för att få en användbar grythund. De korta benen, den långsträckta kroppsformen, det kraftiga käkpartiet med det välutvecklade bettet och framför allt de psykiska egenskaperna är viktiga karakteristika för en grythund. Därför skall en tax alltid utstråla mod och självsäkerhet samt vara envis och energisk. Tack vare sitt fina luktsinne är taxen även en mycket användbar eftersökshund på skadat vilt och på detta område har även de mindre varianterna gjort sig gällande.

GRUPP 4

STANDARD FÖR TAX (Dachshund)

ORIGINALSTANDARD 2001-03-13

SKK:s STANDARDKOMMITTÉ

URSPRUNGSLAND / HEMLAND:

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:

Jakthund för gryt- och drevjakt.

FCI-KLASSIFIKATION:

Grupp 4 Med arbetsprov

HELHETSINTRYCK:

Taxen skall vara en låg, kortbent, långsträckt men kompakt byggd och mycket muskulös hund. Den skall bära huvudet käckt utmanande och uttrycket skall vara uppmärksamt. Trots att benen är korta i förhållande till den långa kroppen, skall taxen vara mycket rörlig och energisk. Könsprägeln skall vara tydlig.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:

Med ett markavstånd motsvarande en tredjedel av mankhöjden, skall det harmoniska förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd vara ungefär 1 : 1,7 - 1,8.

UPPFÖRANDE / KARAKTÄR:

Taxen är till sin natur vänlig med ett jämnt temperament, varken nervös eller aggressiv. Rasen är en passionerad, uthållig och energisk jakthund med utmärkt näsa.

Kommentar: Taxen beskrivs som en robust och rörlig jakthund som förenar kraft och elegans. Den skall ha en kraftig benstomme och får aldrig verka tunn eller luftig. Även de små varianterna skall ha substans.

Den långsträckta kroppsformen är viktig, eftersom en för kort tax blir hämmad i sin rörelseförmåga. Å andra sidan får kroppen ej vara så lång att ryggen förlorar i kraft.

Det väsentliga för könsprägeln hos en hantax är ett kraftigt utvecklat huvud, ett resligt framparti och relativt kraftig hals. Jämfört med tiken har hanhunden smalare kors och bäcken, kortare länd samt en mer utpräglad muskulatur.

Tiken kännetecknas av bredare kors och bäcken och ett förhållandevis längre ländparti. Mankpartiet behöver ej vara nämnvärt högre än korset, halsen är smalare, huvudets linjer mindre markerade och muskulaturen rundare.

För att kunna användas som grythund får taxen inte bli för stor. En hantax av normalstorlek bör inte väga över 9 kg och detta skall exteriördomarna vara observanta på.

I egenskap av mångsidigt användbar jakthund skall taxen till sin karaktär vara självständig och oförvägen. Den skall ge intryck av vakenhet, lugn och självsäkerhet och får aldrig verka ängslig eller skygg. Kopierat från Svenska Taxklubben

TAXENS URSPRUNG